kajsa

Ja ikväll är det hoppträning som vanligt på torsdagar. Nu är det två veckor sedan jag var med eftersom jag jobbade em förra veckan. 

 

Hoppning är det absolut roligaste jag vet när det kommer till hästar men ack så svårt jag gör det ibland. Som jag skrivit förut så känns allt ibland så himla enkelt. Jag kan då hoppa relativt höga hinder och det känns som jag äger på det jag gör och sen veckan efter kan allt bli pannkaka. Jag börjar tänka och trixa som tusan och då känns det som ett 1m hinder är en oöverhoppbar mur... Jag vet inte varför det blir såhär men jag jobbar på att hitta en mer jämn nivå. 

 

Tackar min lyckliga stjärna att jag har en GULD bästa vän och tränare i Jenny som alltid är possitiv och aldrig ger upp på mig trots att jag tränat för henne i ja typ 14år -de åren jag inte red så typ 9år totalt. 

Måste också än en gång tacka för att Knappen är en sån häst som man kan tro är sänd från himlen med tanke på hans otroliga tålamod med min ibland höga osäkerhet.

 

 Hörs ikväll // Emma